Hattar

”Nyfiknare och nyfiknare!”, sa Alice.– Alice äventyr i Underlandet, Lewis Carroll

Jag får erkänna att jag skrev detta i september förra året efter att ha deltagit i evenemanget, och först nu upptäckte det försiktigt vilande i sedan länge bortglömda högar av papper. Men här är det, eftersom jag tror att det kanske ger en vidgad syn på en av de vackra traditionerna vid Lunds universitet.

Medan vi njuter av den återstående sommarens värme innan vi försiktigt glider in i hösten med fallande löv och mognande björnbär, är det kanske precis rätt ögonblick att reflektera över gångna händelser. Nu, när grönskan är ljus och skir och det blommar överallt. Våren och sommaren är tid för hopp och hösten mer av tid för eftertanke, åtminstone i mitt sinne.

Förra året vid den här tiden, veckorna före sommaren, stod jag inför en ganska ovanlig situation. Jag blev ombedd att prova ut en hatt och en ring. Instruktionerna, i ett brev från universitetets Marshall (ordningsman och ceremonimästare), var tydliga och klara och de förfaranden som beskrevs var för mig ganska barocka… Jag bör i sammanhanget erkänna att jag inte har fingrar att bära ringar på och inte heller har jag huvud att bära hattar på. Men ibland måste man följa med strömmen. Och det gjorde jag… vänligt inbjuden att delta i ett evenemang i Lunds domkyrka vilket omfattade alla typer av ceremonier, kanoner, klä upp sig och naturligtvis involverade det hatten och ringen. Min anspråkslöshet förbjuder mig att säga mer, men jag och min familj hade en underbar vecka och för detta tackar jag universitetet och särskilt den Tekniska fakulteten, mer känd som Lunds Tekniska Högskola, det vill säga LTH.

Allt kring den årliga doktorspromoveringen är imponerande välorganiserat: timing på sekunden; alla på rätt plats vid rätt tidpunkt tack vare repetitioner och instruktioner (se nedan i katedralen dagen innan ceremonin). Och ändå är det avslappnat och glatt med en air av fest. Men hur gick det med ringen och hatten, för att inte tala om fracken från Erikssons Skrädderi på Grönegatan, inte att förglömma den svarta västen för själva ceremonin som måste ersättas av en vit väst för middagen? Jo, dessa förberedelser var definitivt från en annan tidsålder, beprövade och testade och grundligt pålitliga. Om det fanns stress, var det andra som lidit, inte jag. Allt hanterades med fullständig effektivitet och strålande leenden. Lund njuter av sina traditioner, helt klart.

En av de många minnesvärda karaktärerna i Alice i Underlandet är Mad Hatter. Nu är det väl helt orättvist, för att inte säga politiskt inkorrekt, att stämpla modister som lite galna. De är säkert inte mer galna än andra yrkeskategorier, såsom forskare, som också traditionellt är stämplade som lite galna. Men stopp en sekund! Det finns en stadig grund för den vanliga frasen ”galen som en hattmakare”. För inte så länge sedan, på 1800- och 1900-talen, användes kvicksilver frikostigt vid tillverkning av filt – ett av de viktigaste materialen som används för hattar. Hattmakare var i dessa dagar därför utsatta för stora mängder kvicksilverånga och de dukade under för dess effekter, som inte alls var bra. Kvicksilverförgiftning är förknippad med en brist på samordning, synnedsättning, nedsatt tal och hörsel. Det orsakar blockering av artärerna.

Föreningar av kvicksilver är ännu skadligare än själva metallen, och ett gram är tillräckligt för att orsaka dödsfall. Jag ska inte belasta dig med alla blodiga detaljer – det är tillräckligt för mig att läsa artikeln på Wikipedia för att ångra mina handlingar när jag var ung och jag och mina skolkamrater brukade hälla kvicksilver från hand till hand istället för att studera organisk kemi. Detta för många år sedan, innan användningen av kvicksilver förbjöds.

Jag måste dock säga att det är ett vackert ämne – en metall som är flytande vid rumstemperatur – och det är förvånansvärt tungt (13,6 gånger tätare än vatten) och det känns kallt i handen. Dess föreningar är mycket färgstarka och var därmed vanligen använda vid tillverkning av glas och keramik, precis som arsenik och bly och uran, dock ej nuförtiden.

”Ta av dig din hatt”, sa kungen till hattmakaren
”Den är inte min”, sa hattmakaren
”Stulen!”, ropade kungen, vände sig till juryn, som omedelbart gjorde en minnesanteckning.
”Jag har dem till försäljning”, la hattmakaren till som förklaring. ”Jag har ingen egen. Jag är en hattmakare.”

– Lewis Carroll, Alice äventyr i Underlandet & Genom spegeln

Hattarna som alla graduerande doktorander bär, liksom hedersdoktorerna, är specialtillverkade. Och de är gjorda för att passa med hjälp av en särskild apparat (vars konstruktion måste vara lika gammal som själva ceremonin) med spakar och stift som skapar en nedskalad version av formen på huvudet på ett litet pappersark, se bilden nedan.

Det visade sig enligt den särskilda apparaten att mitt huvud är inte symmetriskt och naturligtvis jag var säker på att ett misstag måste ha gjorts. Men hela processen upprepades vänligt med stort tålamod, bara för att visa mig – Thomas tvivlaren – verkligheten.

Denna skiss överfördes sedan till en liknande apparat på vilken hatten byggs upp med hjälp av traditionella material för att sedan sättas i en träform. Hattmästaren visas i bild nedan med sitt bibliotek av hattformare i sin verkstad, snyggt undangömd i Malmö. Vid denna tidpunkt sätts det svarta yttre höljet på och hatten börjar tar form. Som du kan förstå är detta ett yrke som få kan aspirera till. Men jag måste säga att hatten fick utmärkt passform, så i detta sena skede av mitt liv måste jag motvilligt acceptera att jag har välsignats med ett märkligt format huvud. Vilket säkert förklarar många saker för dem som känner mig bättre än jag känner mig själv.

Denna sista bild på vad som var en lysande solig dag i Lund för ett år sedan visar en rad av dessa hattar som sitter på (symmetriska) huvuden på mer fotogeniska (liksom yngre) bärare. Utan tvekan kommer ett antal av dem att fortsätta och dra nytta av ESS och MAX IV och få njuta av faciliteterna på Science Village Scandinavia. Lycka till, till dem alla – de är vår framtid!

Detta år fick ceremonin också förmånen av en vacker solig dag men den här gången var jag bara en observatör på gräsmattan utanför domkyrkan och jag insåg hur öronbedövande kanonerna är.